Premiär med drivis och fiskespön
Äntligen är premiären (äventyret) avklarad.
På darriga, nervösa ben släpptes den första båten ner i vattnet. Med klyvningen av depronbåtarna i minnet så bestämde vi oss denna säsong för att köra de första rundorna ensamma.
Eftersom båtarna var väldigt framtunga så förvandlades de till ubåtar vid de första fega gaspådragen. Vi tänke att det inte gjorde så mycket eftersom den medskickade tejpen skulle vara "vattenfast". När man sen vågade dra på så gick båten upp i plan. Det både såg och gick väldigt bra.
Vi hade nog hittat ett lite för litet områda att köra på, men det var i princip det enda ställe vi hittade där isen gått upp. Några fullgassträckor provades och rodret försökte trimmas in.
Helt plötsligt skramlade det till. Jag hade klyvt ett isflak som kommit flytande. Ett tecken på att det gick lite för fort möjligtvis.
Vid detta tillfälle var Martin klar med servobytet (orginalservot kärvade något så det blev inköp av ett nytt). Min båt plockades upp och Martin satte igång med provkörningen. Han hade lite kommunikationsproblem så vi alternerade att köra lite.
Helt plötsligt stannade en gubbe och tittade lite och gav ifrån sig en del kommentarer. Efter att han cyklat iväg började äventyret...
I en högersväng tappade jag kontakten med min båt. Den körde runt några varv innan den stannade. Helt plötsligt drev den med strömmen (rakt mot kraftverket). I detta ögonblick kändes det fortfarande ganska lugnt. Martin kunde ju hämta min båt med sin. När detta var klart så hade vi rört oss femtio meter nedströms. Problemet var nu att få upp båtarna. Eftersom det var is från strandkanten och utåt cirka tre meter så kunde vi inte nå dem. Efter att vi rekvirerat ett gäng längre pinnar/grenar/träd så lyckades vi lyfta upp dem.
Inspektionen av min båt visade att det var väldigt mycket vatten i den. Vatten hade alltså trängt in genom den "vattenfasta" tejpen (och kortslutit batteriet visade det sig senare) efter ubåtsturerna. Min båt var obrukbar för tillfället.
Martin hade inte fått göra några fullgasprov så han ville köra en stund till. Efter bara några meter så tappade även han kontakten med båten. Nu fanns det ingen chans att vi kunde åka ut med en båt och putta in honom. Båten började driva mot kraftverket. Paniken spred sig. Blixtsnabbt kom vi på idén att åka hem och hämta ett fiskespö för att få in båten. Snabbt packade vi in våra saker i bilen och gasade hemåt. Väl tillbaka så visade det sig att båten fortfarande flöt, men den fortfarande var på väg mot kraftverket. Vi snirklade oss in genom träden på väg mot strandkanten. Till slut efter ett par kast så var båten krokad och vi kunde få upp den.
Oron var nu fullständig. Hade något dyrt gått sönder?.
Senare på kvällen efter att allt torkat kunde det konstateras att batteriet förmodligen hade kortslutits. Efter laddning fungerade allt som det skulle igen.
Hemläxan till nästa gång blir att fundera ut hur vi ska kunna täta locket på ett bättre sätt. Samt att göra båten lite mindre framtung.
/Mikael
På darriga, nervösa ben släpptes den första båten ner i vattnet. Med klyvningen av depronbåtarna i minnet så bestämde vi oss denna säsong för att köra de första rundorna ensamma.
Eftersom båtarna var väldigt framtunga så förvandlades de till ubåtar vid de första fega gaspådragen. Vi tänke att det inte gjorde så mycket eftersom den medskickade tejpen skulle vara "vattenfast". När man sen vågade dra på så gick båten upp i plan. Det både såg och gick väldigt bra.
Vi hade nog hittat ett lite för litet områda att köra på, men det var i princip det enda ställe vi hittade där isen gått upp. Några fullgassträckor provades och rodret försökte trimmas in.
Helt plötsligt skramlade det till. Jag hade klyvt ett isflak som kommit flytande. Ett tecken på att det gick lite för fort möjligtvis.
Vid detta tillfälle var Martin klar med servobytet (orginalservot kärvade något så det blev inköp av ett nytt). Min båt plockades upp och Martin satte igång med provkörningen. Han hade lite kommunikationsproblem så vi alternerade att köra lite.
Helt plötsligt stannade en gubbe och tittade lite och gav ifrån sig en del kommentarer. Efter att han cyklat iväg började äventyret...
I en högersväng tappade jag kontakten med min båt. Den körde runt några varv innan den stannade. Helt plötsligt drev den med strömmen (rakt mot kraftverket). I detta ögonblick kändes det fortfarande ganska lugnt. Martin kunde ju hämta min båt med sin. När detta var klart så hade vi rört oss femtio meter nedströms. Problemet var nu att få upp båtarna. Eftersom det var is från strandkanten och utåt cirka tre meter så kunde vi inte nå dem. Efter att vi rekvirerat ett gäng längre pinnar/grenar/träd så lyckades vi lyfta upp dem.
Inspektionen av min båt visade att det var väldigt mycket vatten i den. Vatten hade alltså trängt in genom den "vattenfasta" tejpen (och kortslutit batteriet visade det sig senare) efter ubåtsturerna. Min båt var obrukbar för tillfället.
Martin hade inte fått göra några fullgasprov så han ville köra en stund till. Efter bara några meter så tappade även han kontakten med båten. Nu fanns det ingen chans att vi kunde åka ut med en båt och putta in honom. Båten började driva mot kraftverket. Paniken spred sig. Blixtsnabbt kom vi på idén att åka hem och hämta ett fiskespö för att få in båten. Snabbt packade vi in våra saker i bilen och gasade hemåt. Väl tillbaka så visade det sig att båten fortfarande flöt, men den fortfarande var på väg mot kraftverket. Vi snirklade oss in genom träden på väg mot strandkanten. Till slut efter ett par kast så var båten krokad och vi kunde få upp den.
Oron var nu fullständig. Hade något dyrt gått sönder?.
Senare på kvällen efter att allt torkat kunde det konstateras att batteriet förmodligen hade kortslutits. Efter laddning fungerade allt som det skulle igen.
Hemläxan till nästa gång blir att fundera ut hur vi ska kunna täta locket på ett bättre sätt. Samt att göra båten lite mindre framtung.
/Mikael
Kommentarer
Trackback
